Vid en soft release får en fågel möjligheten att gradvis anpassa sig till den nya miljön / livet i frihet med människohjälp
Vid en hard release släpper man en fågel direkt i den nya miljön (eller där den har hittats) utan hjälp



Hur och när man ska släppa kråkor, råkor och kajor

Handuppfödda ungar av de flesta fågelarter, inklusive alla kråkfågelarter, bör släppas “mjukt”. Detta gäller även vuxna fåglar, som har varit i fångenskap längre tid än två veckor, eller som släpps på en plats som de inte ursprungligen hittades på, vilket ibland är nödvändigt, när denna plats inte anses som lämplig eller säker.
Soft release innebär fortsatt vård av fåglarna på utsättningsstället. Detta inkluderar extrautfodring och skydd och kräver ett större engagemang när det gäller tid och ansträngning än en Hard release vanligtvis gör. Soft release är särskilt viktigt för handuppfödda individer av arter som behöver lära sig mer om sin omgivning och behöver skaffa sig lämpliga kunskaper om och erfarenheter av hur man införskaffar mat genom jakt och letande. Denna metod gör det också möjligt för tidigare handuppfödda fåglar att bli helt oberoende, eftersom inget djur bör släppas när det fortfarande är beroende av människohjälp.
Hard release är en frisättningsform där ett djur helt enkelt får lämna en transportbehållare eller släpps från händerna utan ytterligare vård eller foder. Det är mest lämpligt för juvenila och vuxna djur, som har hållits i fångenskap bara en kort tid,

Släppa fåglar i grupper

Det är allmänt vedertaget att många fågelarter drar nytta av att släppas i grupper. Detta gäller även kråkfåglar, som bäst släpps i blandade åldersgrupper som består av till exempel handuppfödda ungfåglar och vuxna fåglar. Kråkfåglar bör inte växa upp utan “kompisar”, eftersom det annars är nästan omöjligt att undvika prägling. Prägling kan vara en stor riskfaktor och kan potentiellt minska överlevnadschanserna markant, beroende på graden av prägling och vald releasetyp. En “avprägling” är ofta möjlig men får inte ske för sent, och kräver erfarenhet, långtidsvård samt en lämplig rehabiliteringsanläggning

Fjäderdräktstillstånd och allmän utveckling
Ett vanligt fel inom djurrehabiliteringsvärlden är att släppa en fågel som inte har en perfekt fjäderdräkt.
Fåglar med näringsbrister kan ha en leucistisk fjäderdräkt. Denna typ av ömtålig fjäderdräkt försämras ofta snabbt efter att dessa fåglar släppts i förtid.
När dessa fåglar börjar det normala livet i naturen, kommer de med största sannolikhet att blir handikappade (de får problem med att flyga) inom kort.
En för tidig frisläppning dömer dessa fåglar till ett långvarigt lidande och trolig död.
Det kan alltså vara nödvändigt för vissa fåglar att stanna åtminstone ett år i fångenskap för att ge dem en chans att gå igenom sin fullständiga ruggning (varje sommar), innan dessa fåglar kan släppas på ett säkert sätt.

Släpptid, ålder och artval

Generellt sett bör juvenila kråkfåglar och långvariga vuxna fågelpatienter inte släppas ut under deras respektive arts häckningssäsong, eftersom det finns en hög risk att de blir attackerade eller trakasserade.
Att släppa en flock bestående av individer i blandade åldersgrupper fungerar bäst, till exempel juvenila ihop med vuxna fåglar. De sistnämnda har en stor fördel på grund av sin förvärvade kunskap, som inkluderar kännedom om lokal geografi och erfarenhet av tidigare kontakt med fåglar från grannskapet. Genom att skapa grupper med idivider i blandade åldrar kommer fåglarna att lära av varandra och börja få vänner och allianser, vilket ger dem ett försprång när de väl kommer ut i naturen.
Beroende på deras individuella utveckling kan kajor släppas “mjukt” strax efter häckningssäsongen, vilket vanligtvis är i slutet av juli och början av augusti. Att hitta en bra släpplats är vanligtvis inte ett problem, eftersom de flesta platser är lämpliga, så länge som det finns andra kajor i närheten. Finns det råkor och några kajor, då fungerar det också bra.
Släpp inte ut några fåglar i ett område som tillhör en kråka eller skator. Då börjar deras nya liv direkt med bråk (som ibland leder till döden).
Kort sammanfattat kan man inte släppa kråkor, kajor och skator tillsammans. (Även om de kanske var tillsammans i en rehabiliteringsanläggning)

Kråkor och råkor kan släppas i slutet av september och början av oktober, helst i blandade åldersgrupper. Även om häckningssäsongen avslutas något tidigare fortsätter föräldraplikten i flera månader framöver men på sensommaren och tidig höst blir sociala interaktioner mer avslappnade och vuxna kommer att fokusera mer på sig själva, vilket innebär att de blir mindre aggressiva och dominanta. Denna situation ger ungfåglarna också mer tid att få den styrka, sociala kompetens och självförtroende de behöver för att vara tillräckligt förberedda för sina liv i naturen. Släppprocessen tar vanligtvis flera veckor och kan pågå så långt som till slutet av november. Kråkfåglar i allmänhet, men framför allt kråkor och råkor, behöver vanligtvis sin tid för att bestämma sig. Fåglar, som inte har lämnat voljären i slutet av november, eller har kommit tillbaka till voljären igen, ska stanna ett år till. Det är bäst så, de är inte redo ännu för ett liv i frihet.
Ett eller till och med ibland två år extra kan göra stor skillnad, och en situation som till en början inte såg lovande ut kan se helt annorlunda ut ett eller två år senare. Detta gäller särskilt för fåglar som visar en försenad utveckling, som ofta behöver ett år och ibland längre för att komma ikapp sina starkare syskon. I slutet av november ska man sluta släppa kråkfåglar.
Stödmata fåglar så länge det behövs.
En släpplats för kråkor (soft release) är bäst placerad utanför eller åtminstone i utkanten av ett ockuperad kråkområde eller skatområde. Storleken på kråkområdena verkar variera något och är vanligtvis mindre under häckningssäsongen. Det är också värt att veta att en kråkas territorie inte förändras över tiden. Den får bara en ny “ägare”.
Det är av stor fördel när det finns ett territorium i närheten, som inte ägs av kråkföräldrar utan av yngre kråkor. Detta gör det möjligt för unga kråkor att gå med i en grupp med individer i sin egen ålder och ha fördelen att bli skyddade av gruppen, vilket också är idealiskt för deras vidare sociala utveckling.
Områden nära rookeries (där råkor har sina bon) är också lämpliga släppplatser och är också mycket fördelaktiga före släppet, eftersom de potentiella släppkandidaterna kommer att dra nytta av sociala interaktioner med lokala besökare (när de befinner sig i uteburarna)

Hur stora ska släppburarna vara?

De ska vara så stora som möjligt. Fåglarna behöver träna sina muskler. I Sverige finns det inte några officiella burstorlekar, men tänk på att fåglarna måste kunna flyga i buren. Det ska vara högt i tak och voljären ska vara så lång som man har råd med att bygga.
Insidan bör likna den naturliga livsmiljön så att fåglarna kan ägna sig åt naturligt beteende och lära sig till exempel att hitta och cacha (=gömma) mat.
Halva taket ska täckas för skugga och skydd, medan den andra halvan ska släppa in solljus och regn. Det bör helst finnas träd och vegetation i och runt voljären samt ett naturligt botten (golv), trädstammar, vindskydd och naturliga sittpinnar i voljären.