Överskattning av egna möjligheter/förmåga
Att uppfostra en föräldralös kråkfågelbaby ses ofta som lätt och mycket frestande, särskilt eftersom de ser så söta ut.
Folk som menar väl och med en viss erfarenhet av andra fågelarter, hamnar ibland i fällan att “ge det en chans”, även när experthjälp och råd finns till hands. Det räcker inte med att man menar väl, man måste försöka tänka på att göra det som är rätt och det är att ge fågeln den bästa möjliga andra chansen han eller hon förtjänar.
Ett annat misstag är att inte tänka på de ansträngningar som krävs och de ekonomiska konsekvenser det innebär att ta hand om en kråkfågel.
Till slut, så kan det hända att fågeln präglas på människor oavsiktligt, släpps i förtid eller genom att man väljer fel utsläppsmetod, fel utsläppsplats eller fel släpptid.
Uppfostra en ensam kråkfågel
Att uppfostra en kråkfågelbaby resulterar i en viss prägling på människor, människors livsmiljö eller husdjur. Det skulle dock vara fel att tro att det enbart är en oönskad funktion. Prägling är avgörande för liv och överlevnad. Men frågan är vem djuret präglas på. Fåglar är “förprogrammerade” för många saker i deras framtida liv, men de måste också lära sig konsten att hitta mat, fånga mat samt sociala interaktioner och beteenden från sina föräldrar. Sångfåglar kan sjunga som standard, men de behöver “lära sig melodin” från dem omkring dem, de som normalt är deras föräldrar. Prägling hos djur i allmänhet omfattar syn, ljud och lukt. Dessutom blir avtrycket starkare när djuret är under stress, vilket utan tvekan är en överlevnadsmekanism.
Den irreversibla präglingsprocessen sker endast i ett fast tidsfönster. Detta är den kritiska perioden, lärande efter denna period har olika svagare effekter. För att motverka risken för avtryck är sällskap med individ av samma eller liknande fågelart avgörande, vilket innebär att särskilt kråkfåglar aldrig bör uppfödas ensamma. Eftersom många av dessa unga patienter har behov av långvarig rehabilitering är det också viktigt att förstå och känna igen deras sociala behov under mognadsprocessen, en process som tar många månader om inte år.
Bristande rehabiliteringsanläggningar
Ett av de vanligaste misstagen som görs i detta sammanhang är att de faciliteter som tillhandahålls vanligtvis är för små och otillräckligt utrustade för att kunna användas, vilket ofta leder till skador, kroniska sjukdomar som gikt eller skadad fjäderdräkt. Kråkfåglar är mycket nyfikna och destruktiva. Materialen som ska användas i en kråkfågelvoljär måste vara riskfria och måste kontrolleras och övervakas hela tiden för slitage för att eliminera en potentiell orsak till skada. Undvik saker fåglarna kan äta, svälja och bita/tugga på (använd aldrig häftklammer för att sätta fast nät och se till att dessa inte finns kvar ifall man använder tidningar).
Även om det är möjligt att kombinera olika kråkfågelarter, bör man alltid komma ihåg att ha ständig övervakning eftersom det kan ske snabba förändringar i flocken när som helst. Mognad, parbildning, hierarkiska tvister, humörsvängningar och hormonella förändringar under häckningssäsongen samt ruggning är bara några få orsaker som påverkar stabiliteten hos en miniflock. Det är bäst att skaffa kameraövervakning för fåglarna. Det finns från 350 kronor och uppåt!
Underskattning av vikten av hygien
Nödvändigheten av att hålla en större grupp kråkfåglar i ett avgränsat område under en längre tid kan vara en utmaning när det handlar om hygien och renhet. Problemet ökar exponentiellt med antalet djur som tas om hand och de goda avsikterna att skapa en liten konstgjord livsmiljö, som helst skulle tillåta djuren att bete sig och agera naturligt. Vid test av kråkfåglar blir det uppenbart att nästan alla är bärare av Coccidia och maskar. Även om det är möjligt att behandla dessa fåglar individuellt blir det ett större problem och en utmaning när fåglar är bosatta i en större gemensam voljär, där flockbehandling är det enda alternativet. Det är också omöjligt och faktiskt inte tillrådligt att helt eliminera dessa sjukdomar, men det verkar nödvändigt för att hålla infektionsnivån så låg som möjligt.
Fel mat
Även om kråkfåglar är kända för att vara allätare, varierar kosten avsevärt, från art till art och över årstiderna. Endast cirka 40% av råkans diet består till exempel av animaliskt protein, och det är främst maskar, insekter och larver. De äter vanligtvis inte kött, eftersom deras näbb inte är utformad för att kunna riva djurkroppar i hanterbara bitar. De återstående 60% av råkans diet är växtbaserade produkter som frukt, frön och grönsaker. På vintern föredrar kråkor frön, bär och animalisk föda, medan de på sommaren främst lever av animaliskt protein som sniglar, maskar, insekter, små däggdjur och ägg. Dessa artspecifika fakta bör beaktas när man skapar menyn för kråkfågelpatienter. Babykråkfåglar bör främst matas med en insektsbaserad eller adekvat animaliskt proteinbaserad diet. Trots det faktum att kråkfågelungar matas med sniglar och maskar av sina föräldrar, bör dessa inte matas till fåglar, eftersom de bär på parasiter som coccidia eller rundmaskar, som då sannolikt kommer att överföras. Konserverad hund- eller kattmat är inte heller lämplig och kommer att leda till allvarliga matsmältningsbesvär på kort och lång sikt. Ytterligare vitamintillskott, mineraler och kalciumtillskott rekommenderas, eftersom kråkfåglar är benägna att utveckla kalciumbrister som leder till fjäderskador. Till ungar äldre än två veckor bör man servera hela musungar. Dessa går att köpa frysta i olika storlekar (pinkie utan päls, fuzzy med päls) i de flesta djuraffärrer. Dessa ska naturligtvis tinas upp ordentligt och eventuellt delas upp i mindre bitar innan de ges till fågeln. Man gör detta för att den unga kråkan ska utveckla förmågan att producera pellets i magen som kommer att behövas när den sedan släppts fri och jagar och äter hela smådjur. När fåglarna är i en ålder där de har lämnat boet, blir de artsspecifika dietpreferenserna än viktigare och bör tas med i beräkningen.
Felaktig tolkning av beteendet
Ett av de vanligaste misstagen som görs är feltolkning av normalt kråkfågelbeteende, främst på grund av bristande kunskap och erfarenhet, men också ibland på grund av antropomorfistiska skäl. Kråkfåglar är mycket intelligenta och sociala djur som kan läsa av och tolka goda eller dåliga avsikter och beteendemönster hos andra djur, inklusive människor.
Det är en stor skillnad mellan ett “undergivet beteende” i fångenskap och att vara verkligt tam eller präglad. Unga kråkfåglar har ännu inte lärt sig att betrakta människor som farliga och kommer att samarbeta ivrigt när de matas. Vid den tidpunkten är risken för prägling störst, men det behöver inte vara så.
Vuxna kråkfåglar kan också anpassa sig mycket väl till en situation där de är i fångenskap, särskilt när de inser att människan som tar hand om dem ger mat och lindrar smärtan. De kommer att förbli lugna när de inte begränsas och när ett minimum av integritet tillåts, åtminstone så länge de behöver återhämta sig från sina skador.
Långtidspatienter bildar ofta ett personspecifikt band med sina vårdgivare, vilket bryts när djuret känner sig redo att lämna rehabanläggningen. Alla dessa beteendevariationer har inget att göra med prägling eller tamhet och är helt enkelt tecken på fåglarnas fantastiska förmåga att anpassa sig till dessa unika situationer. Det är viktigt att känna igen skillnaden, eftersom denna grundläggande förmåga hos en bra rehabiliterare kommer att avgöra patientens framtid och chansen att överleva.
Misstag vid artidentifiering och uppskattning av ålder
Djur räddas ibland onödigt, med goda avsikter. En ung ensam fågel på låga grenar eller på marken har inte nödvändigtvis övergivits, eftersom ungar av många fågelarter kommer att tillbringa några dagar på marken innan deras fjäderutveckling är klar och de kan flyga. Föräldrar finns i närheten och kommer att mata ungen så snart de bedömer att det är säkert. För att fatta ett välgrundat beslut, oavsett om ett djur måste räddas eller inte, måste man ta reda på vilken art det tillhör och hur gammalt djuret är. En råkunge som ser frisk ut och är nyfiken men sitter på marken, och inte kan komma upp på högre mark (träd), kommer inte att matas av sina föräldrar och behöver hjälp. Å andra sidan kommer en frisk kråkunge som sitter på marken vanligtvis att försvaras av sina föräldrar. Fåglar som inte var redo att lämna boet (vilken art som helst), kommer inte att överleva utan mänskligt ingripande. Graden av mänskligt ingripande varierar emellertid från att gå tillbaka och observera situationen, flytta fågeln ut ur en riskzon och sätta den tillbaka på högre mark (ett träd), till att ta djuret till mänsklig vård. Artidentifiering och fastställande av rätt ålder är också avgörande för korrekt val av utsläppsplats och tid.
Underskattning av vikten av val av utsläppsområde och tidpunkt
Alla långtidspatienter som har varit i fångenskap längre än 2 eller 3 veckor, bör alltid får en “soft release”. Juvenila kråkfåglar är inte redo för utsläpp förrän de är 5 eller 6 månader gamla, vilket vanligtvis är i slutet av sommaren efter deras första partiella ruggning. Detta gör att de kan nå full tillväxt och kan bygga upp styrka. Den föredragna utsläppstiden är i slutet på augusti. Observera också att det skulle leda till en hemsk död om ett släppt djur inte har en rimlig chans att överleva. Detta kan inkludera frisläppande på en olämplig plats, i fel territorium, under fel tid på året eller när fågeln inte har lärt dig att jaga ännu.
Brist på kunskap om artspecifikt beteende och ekologi
Det vanligaste misstaget som görs är fel artidentifiering kombinerat med bristen på artsspecifik kunskap. Råkor häckar i kolonier eller så kallade “rookeries” (finns det ett ord på svenska?), eftersom de är mycket sociala djur. Kråkor är territoriella och har väldefinierade avelsområden, som är mycket fasta men tenderar att krympa och expandera något under och utanför häckningssäsongen. Detta innebär att territoriet har en enda häckningsplats, som kommer att försvaras mot inkräktare. Ibland får en annan så kallad tredje fågel, vanligtvis territorieägarparets barn från föregående år, stanna i utkanten av det ockuperade territoriet, vilket hjälper territoriet till att försvara sina grunder. Utanför häckningssäsongen och på vintern blir kråkor mer sällskapliga och brukar ibland blanda sig med råkor. När man släpper ungfåglar eller långtidspatienter är en “soft release” det bästa alternativet. För korttidspatienter eller ett scenario med komplikationer (tex område med mycket biltrafik eller närhet till människor som har visat sig hata kråkor) bör frisättningsstället väljas mycket noggrant. Platsen där fågeln har hittats kanske inte nödvändigtvis är det bästa stället för hans eller hennes utsläpp. Varken kråkor eller råkor bör släppas ut på ett ockuperat kråkområde, särskilt inte under häckningssäsongen. Ett område där det finns kråkor eller råkor som inte väntar/har barn, skulle vara en idealisk plats för utsläpp. En “Soft release” fungerar bäst när rehabiliteringsanläggningen ligger i ett obesatt kråkområde, eller nära en rookery.
Felaktig tolkning av fjäderdräktavvikelser och deras konsekvenser
Leucism är en allmän term för defekter i pigmentcellsdifferentiering. Det är ett tillstånd där en partiell förlust av pigmentering resulterar i vit, blek eller fläckig färgning av hud, fjädrar och fjäll (det som de har på benen ), men inte ögonen. Leucism kan orsakas av minskning av alla typer av pigment, till skillnad från albinism, som bara påverkar melaninproduktionen. Leucism finns ibland hos kråkfåglar, som kan uppvisa en varierande grad av vita eller bleka fjädrar i en annars normal fjäderdräkt. Dessa fjädrar är ofta mer benägna att slitas och gör fågeln potentiellt mer iögonfallande och utsatt för att bli anfallen.
Förutom främst genetiska orsaker kan bristfällig kost (MacDonaldssjukan!) som orsakar kalcium- eller folsyrabrist, eller tillståndet som förekommer hos Australiska korpar på grund av en cirkovirusinfektion, också resultera i detta. Man har också funnit att jordbruksbekämpningsmedel har en direkt inverkan på att minska tillgången på mat och insekter. Insekter är väsentliga ur kostsynpunkt för nästan alla fågelarter. Bekämpningsmedel leder direkt och indirekt till sökandet efter alternativa och oftast mindre bra livsmedelsersättningar och kan också leda till en progressiv försvagning av immunsystemet hos vuxna och unga fåglar, vilket ökar dödligheten i allmänhet, men leder oftare till en varierande grad av fjäderdräkt- och skelettavvikelser.
Att förstå skillnaden mellan ärvda och förvärvade fjäderdräktavvikelser är avgörande, eftersom förvärvade fjäderdräktproblem kan korrigeras, medan ärvda orsaker inte kan korrigeras.
